Vinna eller försvinna?
Kom igen nu! Ta den då! Kämpa! Men spring då för faaaan!
Jag är min egen coach. Jag spelar i mitt eget lag på min egen plan och för mig själv. Och det kan bara bli en vinnare. Vilket toppenspel? Nej, inte nödvändigtvis. Matchen man kör med sig själv är inte det minsta mer angenäm än mot en motståndare. Den är lika svettig, lika hård och lika resultatinriktad. Det finns nämligen inget värre än att vara besviken på sig själv. Då man vet att man egentligen kunde bättre, visste bättre… Och fick man bara den där chansen igen…?
Om man inte gör sig själv stolt eller ens nöjd, då är man illa ute. Då får man kämpa hårdare, leta nya vägar. Det är en fördel att man är född fighter, mitt in på plan.
Jag är ganska dålig på att ge mig själv medaljer. Det händer att jag får något diplom då och då… Men de där stora utnämningarna lyser med sin frånvaro. Jag vet både att jag kan och vad jag kan, ingen tvekan om det. Men tyvärr är jag minst lika medveten om mina begränsningar. Jag vet vad jag inte är och vad jag inte kan. Och det finns ingen som retar och hånar mig med de uppgifterna mer än jag. Men genom att veta vart mitt personbästa är blir också förväntningarna på mig själv så mycket större, jag triggar mitt eget motstånd och jag beter mig som en dålig mamma mot mig själv… "jaja, du klarade det. Men det där finns det ju många som klarar…". Jag låter inte mig själv få någon applåd om bollen inte sitter mitt i krysset, bra försök räknas inte. Att skjuta stolpe ut är en skämt. Ett enormt nederlag. Sopa.
Därmed lär jag mig heller inget annat än att trimma just de skott jag är bra på... En ny situation innebär en katastrof. Att gå från back till forward är ett dråpslag. Och i den här matchen spelar jag ändå själv på alla positioner.
Och så står man där. Har gjort självmål… I min iver att få iväg bollen långt, långt så rullar den istället in i mitt eget mål. Aj. Det är nästan ofrånkomligt när man själv huserar över båda målen...
Jag sneglar försiktigt på mig själv, hur arg kommer jag inte bli? Jag törs inte ens möta min egen blick. Det är inte "sopa". Inte ens "Jävla idiot". Det är stryk-varning. Det är "du får sitta på bänken i fortsättningen". Men vem ska då spela? I ett ensamt lag är det bara jag, det är jag som gör målen (även om det blir självmål ibland), det är jag som kastar ut bollen. Det är jag som dribblar och det är jag som, ibland med hjälp av andra, dömer. Jag måste vara där ute. Jag måste alltid ge järnet, halkar jag efter så förlorar jag. Och det är faktiskt bara vinnaren som räknas i slutet.
Kanske var det brister i uppvärmningen eller kanske tog jag ut mig totalt i första halvlek? Men nu är jag trött, jättetrött där jag springer på planen. Måste sakta ner tempot för att orka. Måste hitta nya anfalls- och försvarsvinklar. Måste utveckla mitt spel utan att vara för hård mot mig själv. Måste fixa det här. Måste ta hem det här spelet.
Innan nån blåser av...