Vacklande första steg...
Jaha… Samvetet vann över lättjan och det blev en promenad runt södermalm, förbi Erikdalslunden, Tanto, Södermälarstrand och Maria. En helt fantastisk väg att promenera, inte bara för att det är så vackert. Alla sorters människor finns också här. 
Det första jag reagerade på var alla par (otippat..?). Överallt kryllade det av dessa förälskade par. De ser så lyckliga ut? Fanns också massor av ensamma människor… Varför ser människor som går ensamma alltid så olyckliga ut???
Det är så många som bestämt hävdar att de trivs med ensamheten och ändå ser de ut som att de ska bryta ihop när som helst? Eller kan det vara så att vi anstränger oss för att se glada ut FÖR att vi har någon med oss, dvs en fejkad lycka för att vårt sällskap skall trivas? Vem ler vi egentligen för och varför?
En mamma hade sparkat av sig skorna på en liten bit gräsmatta och försökte tappert få sin lilla son att ta sina första steg. Det var månader för tidigt troligen men det var oerhört rörande att se hur hon längtade efter det där lilla ögonblicket! All förväntan, hoppet, pirret…
Jag tror inte hon, i all sin iver, hade förstått, att det är alla de gångerna som hennes barn INTE tar det där stegen som är det mest fantastiska. Tryggheten barnet känner av att hålla din hand, av att du finns där… Och sedan barnets kropp som känner sig för, inte rusar fram i något utan försiktigt, försiktigt känner på marken under fötterna, på balansen och feelingen och sedan bestämmer sig för huruvida den ska ta det där definitiva steget, eller vänta lite?
När jag kom hem hade min stora kärlek, Ja, Peffie alltså, både dammsugit och skurat golven. Det går inte att med ord beskriva den känslan. Den slår till och med de första vacklande stegen hon tog..! Den gesten av genorisitet, välvilja och respekt. Den kärleken. Efter alla fel jag gjort måste jag ha gjort något väldigt bra som fått så fina barn.
På kvällen var vi i Björns Trädgård där vi tittade på skateboardåkarna (Peffies nyvunna intresse) och åt japanskt. Framför allt njöt vi av varandras sällskap.
Jag behövde inte anstränga mig för att se glad ut där vi gick bredvid varandra.
Det är något i att vara två som lockar fram tryggheten, tätt följt av leendet? Man är två, tillsammans, mot världen. Och leendet som sänds ut kommer som vi alla vet tillbaka varpå lyckospiralen alltså är igång. De lyckliga blir ännu lyckligare! Emedan de ensamma blir ännu mer ensamma...
Det lilla barnet på gräsplätten vägrade släppa mammans hand. Det är bara den som är helt övertygad om att han blir uppfångad som törs släppa taget och ge sig ut på vacklande ben.
Det finns faktiskt ingen hejd på hur ont det kan göra annars när man ramlar… Hur rädd man kan bli. Även om det råkar vara gräs på landningsbanan.
Det gäller att snabbt kunna resa på sig, och när tiden är mogen, försöka på nytt.