Life is Life

…ute ska du vara NUUUU!

Det höll precis på att ta slut. Finito. Den här bloggen skulle inte blivit skriven, en halvfärdig blogg om musik och ensamhet hade legat uppe på min skärm och Peffie hade suttit här och undrat hur länge jag och jycken verkligen orkade vara ute..?

Till sist hade hon kanske ringt och jagat mig för att hitta min mobiltelefon slängd i golvet. Vad jobbigt allt hade blivit.

Morgonen började rätt dåligt, trots att jag intalade mig att detta blir en toppendag innan jag slog upp ögonen. Jag insåg rätt snabbt att det inte var någon märkvärdig dag utan ännu en dag där saker som hänt vägrar släppa taget, vägrar låta mig repa mig. En händelse gjorde mig så förbannad att jag inte riktigt visste var jag skulle lägga min ilska. Jag travade runt i lägenheten och plockade tills jag insåg att jag behövde komma ut, ut i solen och gå av mig frustrationen!

Vid övergångsstället var volymen på i-poden alldeles för hög så jag plockade upp den för att sänka. Med den lilla maskinen i handen börjar jag traska över del 2 av gatan, ivrigt knappandes och trixandes. Hur fungerar egentligen de här små sakerna?
Jag hade inte en tanke på att se mig för.

Bilarna närmade sig mig med blixtens hastighet. Efter att, paralyserat, tittat på bilarna som mitt i min passande låt bromsade in så att däcken tjöt, sprang jag över gatan det fortaste jag kunde. Det var vovven som panikartat fick upp den farten. Lyckligtvis.

Tutandet som hördes när jag var över på andra sidan tog sig in i min musik, trots volymen (i-landsproblemet som jag nu helt hade fått lägga åt sidan…). Men jag fortsatte springa... Jag sprang och sprang och sprang. Stannade upp för att hämta andan men kände istället tårarna börja rinna och fortsatte springa. Så nära. DÄR kunde det varit över. Passé. Ingen snygg avslutning i jympabrallor från HM, reklamttröja och tränings-BH. Jag hade håret i tofs och inte en gnutta smink. Toppen. Det sista samtalet hade inte blivit ringt, det sista sms:et inte skickat och mailet jag skulle svara på var bara påbörjat i mitt huvud och i mitt hjärta. Jag var inte klar där, helt enkelt.

Hur hade det blivit sen? Vilka hade kommit på min begravning? Hur hade de känt?

Det är inte bara Uggla som vill höra snacket efteråt - jag hade också velat veta. Till slut vill jag ha svaren. Alla sanningar. Inget gömt och glömt.

Kanske är och var allt bara ett stort missförstånd?

Framförallt vill jag inte varken leva eller dö ensam. Jag förstår att jag inte kan kräva en hand att hålla i eftersom man aldrig vet när det händer… Men hamnar jag i koma… Hjälp! Vilka kommer dit för att hålla mina händer? Och vilka kommer inte att göra det? Tänk om ingen gör det? Är det vem som håller handen som är det viktiga? Vem som har både hjärta och mod, inte bara hjärta?

Samtidigt… Det är inte när jag ligger i koma som jag behöver händer att hålla i. Det var egentligen nu, när jag hade två friska ben och armar men ett trasigt hjärta, som jag hade behövt det. En klapp på axeln, dunk i ryggen eller bara en bio- eller thépartner? Handlar det om hjärta varför den biten inte finns? Handlar det om kilometrar, eller handlar det om mod? Eller om att vi ändå är så odödliga att tid inte har någon betydelse. Det vi lämnat finns ju ändå kvar. Folk försvinner inte bara. Vi tar det när vi vill och när det passar in i våra inrutade liv.

En av de största saker som någonsin hänt mig var när jag insåg att Veronica förlåtit mig, trots att mitt mod inte följde mig i hennes sjukdom. Det var en människa jag älskade så mycket, jag ville inte se, inte veta, inte förstå varken att hon var sjuk eller hur sjuk hon var. Tänk om hon försvunnit? Tänk om det inte varit mer Veronica? Jag förstod inte förens flera år efteråt hur ensam hon måste ha varit. Hur rädd hon måste känt sig. Hon hade vänner med mod. Hon hade vänner som höll henne i handen, fanns där med henne hela tiden. För visst var de det? Jag älskade henne men klarade det inte. Hon skickade mail som fick mig att gråta och bli ännu mer rädd. Om hur hon tappade håret och om hur hon ville se sommaren igen. Det fick hon. Tack gode G att hon fick det. Hon är en av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv. Såklart att hon måste finnas. Vad annorlunda jag hade handlat om detta hänt idag. Jag hade inte lämnat hennes sida. Jag hade inte låtit henne känna sig varken ensam eller rädd. Jag hade tvingat henne att le och skratta och jag hade smält hennes ost i micron, bara för att hon tycker om det. Och man ska ha saker man tycker om nära sig när man mår dåligt. Så kan man låtsas att man mår bra.

I vilket fall som helst. En blå SL-buss och en röd volvo kombi. Det var ödesbilarna som låg i första ledet. Längre bak låg bl.a. en liten gul bil. Bilarna låg så samlade att man hade kunnat tro de stått stilla. Men de stod inte stilla. De körde overkligt nog inte till motorljud utan rörde sig i takt med "So much for my happy ending" (ödesironi, inte sant?) på alldeles för hög volym. Och lyckligtvis stod inte jag stilla jag heller mer än en kort stund. Allt fortsätter röra på sig. Därför får man inte stanna upp för länge, det är en av livets små hemligheter. Som en liten bonus fick jag ytterligare livsfrågor att fundera på och ta ställning till.

När allt det här är över kommer jag vara helt otroligt klok. Kanske kommer jag till och med trycka på knappen vid övergångsstället eller åtminstone titta åt båda håll innan jag går över vägen? Den som lever får se.

Tro det eller ej. Men precis nu började det regna igen!

Simmelemaka, Kuckelikaka....