Life is Life

Och så plötsligt släcks ytterligare en lampa, ännu en livboj dras upp ur vattnet och jag trampar förskräckt vidare och letar med blicken... Vart finns nästa? Åt vilket håll skall jag trampa? Orkar jag simma? Vart skall jag ta vägen?

"Var på din vakt, men var inte rädd" manar man turister inför utlandsresor till något ohederliga länder.

Det gäller kanske i mitt liv, i mitt eget vatten, också. Jag är på min vakt och försöker att inte vara rädd. Fastän jag är livrädd, hela tiden. Livrädd för att drunkna.

Jag försöker se att allt har en mening. Försöker förstå att allt som händer är till det bästa. Det var så det ändå skulle bli. Ju förr jag upptäcker hur saker egentligen förhåller sig, desto fortare och bättre kan mitt liv fortgå utan all denna dimma. Men när dimman klarnar inser jag samtidigt att nästan alla bojar tagits ur vattnet... är det meningen att jag ska klara att simma hela biten till land själv nu?

Jag börjar inbilla mig att jag kan klara det. Jag vet ju hur man simmar. Jag har bara aldrig provat att simma sådana sträckor tidigare.

Julius Ceasars vapendragare/förtrogna, Brutus, förrådde honom varpå Ceasars sista ord var...: "Även du, min Brutus... ". Den sucken, den besvikelsen, den halva förvåningen är det jag känner. Hopplöshet.

När allt kommer omkring så väljer alla tveklöst sig själva.

Trots att förtroendet är det centrala när vi tänker ett bra liv i ett tryggt sammhälle. Förtroende? Den enda du kan lita på är dig själv. Den enda du ska tro på är dig själv. Du kan hoppas. Men hoppas inte för mycket. Var istället lycklig över de små händelserna. Inte över det du har. För du har, till syvende och sist, bara dig själv.

Det är nästan otroligt att det, när jag tycker att jag borde se land, ändå bara ser ännu mer vatten? Det finns värre saker som kan hända och det finns mer elände. Även för lilla mig. Men hur kan mina idiotsäkra satsningar slå så fel? Vad har jag egentligen investerat mitt liv och min kärlek i? Och Varför?

Här i vattnet är det faktiskt inte mycket som bibehåller sitt värde, det fungerar inte som uppe på land. Fler borde hoppa i ibland bara för att prova?

Jag ser guldet på botten glimra men jag kan inte simma dit. Då drunknar jag. Jag kanske återvänder någon gång. Men tills dess vill jag inte yra runt, vill inte förstöra något, inte få reda på att det bara rört sig om kattguld eller ens förstå. Det är känslan som bestämmer. Och det jag känner är att jag bara vill simma därifrån och lämna allt bakom mig. Sedan kan jag sitta och minnas det som såg så vackert ut, där på botten där allt var stilla. Eller komma tillbaka. Men då är det orört. Nu får jag lägga krafterna på att hålla mig vid ytan, på att kanske ta mig till land, någonstans.

Förhållanden tar slut, det är därför de heter förhållanden. Ett förhållande till något. Hur man förhåller sig till en annan person. Och dessa förhållanden tar slut. Så är det bara. Att jag inte förstått, när jag ändå faktiskt börjat förstå?!

Vinnaren är den som står upp i slutet. Det är inte jag. Jag ligger under vattenytan och försöker bara klara livhanken. Jag trampar vatten. Jag kan konstatera att det finns människor på land som njuter, som försökt knuffa i mig otaliga gånger. Nu är jag här. Och jag ger näring åt deras liv och lycka utan min vilja. Var är mina livbojar?!? Livet är orättvist och väldigt falskt, inget har heller påstått något annat. Du vet inte vart du har något eller någon. Det är bara att acceptera att det är så.

Jag konstaterar att ännu en lampa släckts, men det är fortfarande något där ute som lyser!

Så länge jag ser att lamporna släcks och så länge jag ser vilka lampor som lyser, så kommer jag klara mig. Faktum är att jag borde få ett jävla simborgarmärke efter det här...