Life is Life

Det har precis börjat ge med sig men idag är jag bakis!

Inte lite småbakfull utan BAKIS!!!
Ångande huvud och darrande fingrar. Hur lyckas jag? Var det verkligen helt nödvändigt?
Ja, kanske.

För igår var en sån magisk kväll som man aldrig vill ska ta slut. Faktum är att jag kanske skrattade mig till sömns? När kopplade jag bort och skrattade mer eller mindre en hel kväll sist? När kände jag att jag kunde GE något och inte vara så rädd för att det skulle komma trasigt tillbaka?

Livet ÄR underbart. Varför inser man inte det oftare? Går det inte att se det när man är ensam? Varför handlar lycka så ofta om två eller flera personer. Nåväl.

Det började med att vi bara skulle ta ett glas vin, träffas och prata lite.
Vi blev fler. Och ju fler, både tjejer och glas med vin, ju roligare heter det ju? Jag måste vara svältfödd på roligheter i mitt liv just nu för här bara exploderade jag i lycka över att få skåla, skojja, prata allvar och höra roliga storys från förr. Eftersom jag bara kände en var det fyra helt nya bekantskaper. Fyra nya tjejer som jag inte visste historien om, som inte visste mer om mig än mitt namn.


Det var som att sitta och öppna presenter, först
fingrade man lite på snörena... Försiktigt för man vill inte förstöra pappret. Sedan börjar man bända, rycka i snörena lite, dra i dem så att man får bort dem (knuten är oftast så hårt knuten så det går inte att få upp den) och kan börja riva upp själva pappret. Men med stor försiktighet så att man inte ska skada innehållet. Det är en så underbar känsla när man börjar misstänka att i det här paketet, ligger det nog något som jag vill ha! Det här blev roliga överraskningar. Speciellt ett av paketen blev jag riktigt glad över. Ett var redan öppnat och det visste jag att jag tyckte om.

Sanningar kastades ut, berättelser ur livets vagga. Det är så sällan man tänker tillbaka? Bara då man skall förklara vem man är, varför man är den och hur man kanske kommer att bli, vilket sker i den nya, oförstörda vänskapen, bara då öppnar man sig på det viset. Sedan stänger man igen sin lilla box. Det blir inget nytt omslagspapper, inga snören - ingen bryr sig om att vara riktigt försiktig framöver heller. Det blir heller aldrig så
vackert som det inslagna paketet. Sanningen är aldrig riktigt vacker...


Boxen stängs så småningom till. Ens nära vet ju vad som finns där inne, men det bleknar med tiden. Hur lätt är det inte då, 10 15 eller till och med 20 år senare, att glömma bort? Bara i de nyare bekantskaperna är ens minne klart, man vet hur det ser ut och man visar den hänsyn och respekt som innehållet kräver och förtjänar.


Det är så enkelt. Till en början tar man inget för givet. Man njuter av det. Sedan är förtrollningen bruten.
Är man ovarsam om innehållet så är också vänskapen bruten. Det är så lätt att inte ens tänka på att det där paketet där borta i hörnan... Det har ett innehåll....


Jag menar inte att en ny vänskap på något sätt är bättre än en gammal. Gammal kärlek rostar aldrig, oavsett om det gäller kärleksförhållande eller vänskapsförhållande. Men det är i själva verket svårare att vårda en beprövad vänskap än en ny bekantskap. Och insatserna man spelar med blir bara högre och högre, ju mer antik relationen är.
Ett 15-årigt förhållande står således inte pall för samma saker som ett purfärskt, många gånger. Och lika många gånger utsätter man människor man haft nära sig i många år för tuffare tester än man skulle våga utsätta en ny vän för. Det handlar inte om att man tror en äldre vän ska ha förståelse eller att man som vän kan leva på sina gamla meriter. Det handlar om att man glömt bort hur innehållet i boxen egentligen såg ut. Skötselråden har för länge sen tappats bort och man har plockat ner asken från pedistalen. Hur värdefullt det än månde vara.


Men det var egentligen inte det jag ville berätta. Det var den gyllene kvällen jag ville föreviga. Alkoholen gör sig påmind idag i form av ett ihärdigt bankande, men igår utgjorde den silverglittret och den romantiska dimman... Den ramade in den förtrollade kvällen och gjorde att vi alla kunde våga vara lite tydligare, lite ärligare och lite djupare än vad vi hade varit om vi vore nyktra.


Jag kom till jobbet i den bakis-obligatoriska gröna tröjan (man är vad man bär eller vad det kan tänktas heta) och med ett litet leende på läpparna. Jag kände mig sedd. Jag hade fått skratta. Jag hade fått gästspela på en pedistal en hel kväll, i ordets positiva bemärkelse. Jag var någon, till och med i mina egna ögon. Det var inga tvivel om att jag fått uppleva något riktigt häftigt, och ändå var det bara en helt vanlig men ändå ytterst ovanlig torsdag...
Ja må jag leva! Och länge leve alkoholen...