Ingen vidare målare...
Någon eller något släppte upp dammarna igår kväll. Jag var helt oförberedd, skulle precis gå och lägga mig när kunde konstatera att jag grät?! Järnfasaden rasade totalt. Det var inte några tårar utan kranarna hade utan förvarning bara släppts upp och det forsade ner för mina kinder? Jag förstod inte. Inte en tanke hade jag ju i huvudet, inte en känsla i kroppen. Jag var ju stålsatt? Vad hade jag väntat på? Hade jag varit chockad? Paralyserad? Varför kom det utan förvarning? Eller också var jag medveten om att det skulle komma, men jag ville inte ta in det.
Efteråt kände jag mig om möjligt ännu mer tom, stryktålig och färdig. Lugnet kom rätt snabbt över mig, ett otroligt skönt lugn.
Jag går vidare. Borstar av knäna, igen, och går vidare.
Imorse kände jag mig faktiskt starkare och friskare än någonsin. Det är hög tid att jag återtar kontrollen över mitt liv nu, att jag ser vad som är värt något och inte. Att leva. På några timmar bokades både min tisdag, onsdag, torsdag och fredag upp. Som på beställning och av "nya" vänner. Och bara det gör att jag känner marken under fötterna. Och ju mer jag tänker på det ju mer uppenbart blir det - mina "gamla goda vänner" och jag stod inte varandra tillräckligt nära. Så enkelt var det. Och eftersom jag inte grämer mig så mycket brydde jag mig uppenbarligen inte så mycket heller. Vet inte vilket av det som känns värst?
Jag pratade med Åsa efter jobbet igår och vi kom fram till att det nog är så att alla dammluckor är på väg att stängas, att jag ska inse att jag är ensam, på egen hand. Och någonstans i mitt bakhuvud har jag väl alltid vetat om det, att det en dag skulle barka ditåt? Det har bara blivit så löjligt uppenbart.
Vad saknar jag mest? Ja, det och den mest oväntade. Jag saknar skratten ibland. Jag saknar systerskapet. Hur illa det än har gjort mig så har det varit förväntat. Det är inte fienden som du redan vet kommer skada dig du skall vara rädd för. Och hon lovade aldrig att inte göra illa dig, försökte aldrig få dig att tro det. Plötsligt är det detta jag saknar mest. Kanske inte så konstigt.
Har jag gått omkring i ett låtsasliv bara för att jag inte orkat ta reda på vad som var viktigt innan, eller vad folk gick för? För att jag inte klarat av att ta ensamheten, bitterheten, sorgen? Jävla fegis.
Tack gode G för att dammarna släppts upp. Och för att jag fortfarande står på fötterna. Och för att jag slutat måla...
Det blev ju, om sanningen ska fram, ingen särskilt imponerande konstnär av mig ändå...
Kommentarer:
Trackback