Life is Life

Varje år vid den här tiden dyker de upp igen... Det är inte bara de att de väsnas och beter sig som djur, de får mig dessutom att sjunka in i djupa funderingar över livet och de val jag gjort.

Jag förklarade för mina jobbarkompisar att jag troligtvis kommer behöva införskaffa ett luftgevär för att få utlopp för mina aggressioner i år. Det var inget skämt. Det värsta är när de möter varandra, lastbilsflaken... De grymtar och tjoar och skriker och beter sig allmänt udda samtidigt som de spelar låtar som var populära innan de ens var födda. Och jag förstår inte. För jag har aldrig stått där och frustat själv.

När jag tog "studenten" stod jag och rev i en minimal lägenhetsträdgård och klippte ner rosor med en gammal kökssax. Jag visste att dagen i sig var viktig eftersom jag skulle läsa på universitetet på hösten men ingen hade egentligen observerat hur stort detta var och jag kunde inte förmå mig att berätta det för någon heller.

Barnen var fortfarande på dagis den där dagen så jag var ensam hemma. Jag hade ingen svart-vit mössa. Det var inga sånger, ingen fest. Inte ens ett glas vin. På komvux gick alla studenter ut olika, det var ett par i varje klass som läste färdigt varje termin. Jag grät och undrade varför jag grät. Jag vet fortfarande inte, men detta var en av de mest olyckliga stunderna i mitt liv. Jag kände mig så misslyckad trots att jag logiskt sett skulle känt det motsatta. Till och med solen sken?

Den dagen jag SKULLE tagit studenten, om jag hade gått färdigt gymnasiet, stod jag på balkongen och såg svart-vita mössor strömma förbi huset. Jag förfasades över hur "gammal" jag var med två små barn och bostadsrätt emedan de, mina jämnåriga, struntade i lagen om att man inte får dricka på allmän plats, skrattade och basunerade ut att de hade hela livet framför sig.  Det hade de också. Och egentligen hade jag också det, det var bara det att jag redan hade gjort mina val för hur det skulle se ut…

Jag var den sunkiga förortsskolans hopp. Syokonsulenten och min klassföreståndare hade specialmöte med mig i nian. Jag var troligtvis överintelligent (?) och hade ett fantastiskt läshuvud. Jag kunde bli precis vad jag ville (detta enligt dem).
I själva verket handlade nog mina 4.8 i snitt om att jag lurat allesammans och bara gav lärarna det de ville ha:
Ville de ha alla rätt på ett prov fick de det.
Ville de ha en tyst elev som inte gav spontana svar utan mest antecknade fint så fick de det.
Ville de ha en aktiv elev som deltog i diskussioner och kom med egna lösningar och frågeställningar fick de det. Och jag fick bra betyg. Done deal.
Men jag hade ingen aning om vad jag själv ville ha eller vad jag ville bli när jag blev stor. Den enda ring jag suktade efter att ha på fingret var en doktorsring. Jag ville kunna visa hela världen att jag kunde något, var någon. Allt slutade med att jag sökte de linjer som var svårast att komma in på och efter ett halvårs läsning på annan ort (där de roade sig med att åka runt en korvkiosk på kvällarna) hoppade jag av. Det skulle ta fyra år och två barn innan jag tog upp studierna igen. Och någon studentmössa fick jag aldrig. Den enda ringen som hamnade på mitt finger var en vigselring, då var jag 24 år.

Det står varje år i tidningarna att ”nu är det studenttider. Stackars studenter. De går en oviss framtid till mötes”….  Nej. Det är inte synd om dem. Lyckliga skrikande, skränande otyg till ungdomar! Grattis! För ni har ingen aning om vad som väntar er där ute i livet, var glada för det. Det kommer bli fantastiskt i vilket fall som helst, vilken väg ni än väljer att gå. Men ungdomens privilegium är att INTE veta hur den vägen kommer att se ut.

Bär er mössa med stolthet. Men ge fan i att skrika halsen av er när ni åker förbi mitt jobb. Så märkvärdiga är ni inte. Eller också kommer ni få undra om den missunnsamma 32-åringen på trottoaren på allvar faktiskt sköt efter er med luftgevär, eller inte…?

Jag vet! Jag frågar mig också om varför jag har MAT i layouten. Det ser jättekonstigt ut även i mina ögon. Jag var visserligen nästintill svältande när jag valde den (johoorå, det är sant! Det var jag visst det!), men den stora aneldningen var att bakgrunden var röd. Jag råkar gilla rött. Och jag gillar mat, men nu var det inte det som var grejjen. Jag gillar att laga mat också, fast det har inte heller med saken att göra. I vilket fall som helst. Den här bloggen kommer INTE att handla om mat. Möjligtvis kommer den spegla en del BRIST på mat (läs: Atkins/svält/banandieter och kakfrossa) men maten i det högra hörnet har i övrigt INGET med bloggen eller dess avsändare att göra. Den bara trängde sig på, ingick i köpet så att säga. Om nu bara den här pollypåsen kunde ta slut så jag kan få börja mitt nya, hälsosamma, mat-och-godis-bannlysta bloggliv.... Nån som smakat den nya Pollysorten med frukt i? Jättegoda... Inte många kvar nu...

Jag ska jobba imorgon. Annars finns det ingen egentlig anledning till att Bloggpremiären inte firas med skumpa och svenska (det är ju nationaldagen) chokladdoppade jordgubbar. Jag hade kunnat bjuda in mina 15 bästa vänner + ett par välvilliga (läs snygga) grannar och dramatiskt slitit bort ett draperi som hängde för bildskärmen, snittarna kunde min tonåriga dotter flott ha skuttat omkring med på silverbricka och sonen, ja, han kunde ha ansvarat för att gästerna inte fastnade vid porttelefonen alltför länge (förortsmännikor finner ofta de små lådorna i innerstan fullständigt fashionerande)...

Men nu är det som sagt jobb imorgon. Ingen vet och ingen förstår att denna sensationella premiär har ägt rum och ingen kommer förmodligen få veta. Förutom ni, kära läsare, som nu infiltrerats i detta.

Jag begriper mig fortfarande inte på några funktioner, jag har ingen aning om vad jag ska skriva om förutom att jag ska slänga in mina gamla bloggar (ja, de som inte blivit kallade för bloggar förrens nu) och jag har inte riktigt förstått hur jag ska ha tid. Men månadens Cosmopolitan menade att vi alla har ett Kall här i livet (det KAN ha varit i tidningen Solo, Amelia eller Hennes också: hur hinner jag läsa allt???). Detta måste vara mitt. Kall alltså.  Åtminstone är det Juni´s kall. Det händer nämligen mycket under juni. T.ex: 

• En bikinikropp skall trollas fram.
• Jag ska komma på vilka veckor jag ska ha semester och vad de veckorna skall innehålla (en bikinikropp bland annat, se ovan).
• Helst skall jag komma fram till huruvida jag ska genomföra en skilsmässa eller inte och vem som i så fall skall ha vårdnaden om hunden.
• Jag ska inte återfalla i cigaretträsket och:
• Jag ska inse att jag efter nio år visst bör fortsätta jobba med det jag gör. Och varför.

Oj vilken blogg det här kommer bli... Vilken enastående premiär den hade förtjänat... Jag känner spontant att det borde bli ett glas vitt med tjejerna efter jobbet imorgon. Om det inte vore för tvättstugan.
Nej men, allvarligt talat. Är det någon som misstycker om jag korkar upp en flaska rött i all min ensamhet imorgon kväll? Jag har ju för fan missat min egen bloggpremiär!!!