Life is Life

Kom igen nu! Ta den då! Kämpa! Men spring då för faaaan!

Jag är min egen coach. Jag spelar i mitt eget lag på min egen plan och för mig själv. Och det kan bara bli en vinnare. Vilket toppenspel? Nej, inte nödvändigtvis. Matchen man kör med sig själv är inte det minsta mer angenäm än mot en motståndare. Den är lika svettig, lika hård och lika resultatinriktad. Det finns nämligen inget värre än att vara besviken på sig själv. Då man vet att man egentligen kunde bättre, visste bättre… Och fick man bara den där chansen igen…?

Om man inte gör sig själv stolt eller ens nöjd, då är man illa ute. Då får man kämpa hårdare, leta nya vägar. Det är en fördel att man är född fighter, mitt in på plan.

Jag är ganska dålig på att ge mig själv medaljer. Det händer att jag får något diplom då och då… Men de där stora utnämningarna lyser med sin frånvaro. Jag vet både att jag kan och vad jag kan, ingen tvekan om det. Men tyvärr är jag minst lika medveten om mina begränsningar. Jag vet vad jag inte är och vad jag inte kan. Och det finns ingen som retar och hånar mig med de uppgifterna mer än jag. Men genom att veta vart mitt personbästa är blir också förväntningarna på mig själv så mycket större, jag triggar mitt eget motstånd och jag beter mig som en dålig mamma mot mig själv… "jaja, du klarade det. Men det där finns det ju många som klarar…". Jag låter inte mig själv få någon applåd om bollen inte sitter mitt i krysset, bra försök räknas inte.  Att skjuta stolpe ut är en skämt. Ett enormt nederlag. Sopa.
Därmed lär jag mig heller inget annat än att trimma just de skott jag är bra på... En ny situation innebär en katastrof. Att gå från back till forward är ett dråpslag. Och i den här matchen spelar jag ändå själv på alla positioner.

Och så står man där. Har gjort självmål… I min iver att få iväg bollen långt, långt så rullar den istället in i mitt eget mål. Aj. Det är nästan ofrånkomligt när man själv huserar över båda målen...

Jag sneglar försiktigt på mig själv, hur arg kommer jag inte bli? Jag törs inte ens möta min egen blick. Det är inte "sopa". Inte ens "Jävla idiot". Det är stryk-varning. Det är "du får sitta på bänken i fortsättningen". Men vem ska då spela? I ett ensamt lag är det bara jag, det är jag som gör målen (även om det blir självmål ibland), det är jag som kastar ut bollen. Det är jag som dribblar och det är jag som, ibland med hjälp av andra, dömer. Jag måste vara där ute. Jag måste alltid ge järnet, halkar jag efter så förlorar jag. Och det är faktiskt bara vinnaren som räknas i slutet.

Kanske var det brister i uppvärmningen eller kanske tog jag ut mig totalt i första halvlek? Men nu är jag trött, jättetrött där jag springer på planen. Måste sakta ner tempot för att orka. Måste hitta nya anfalls- och försvarsvinklar. Måste utveckla mitt spel utan att vara för hård mot mig själv. Måste fixa det här. Måste ta hem det här spelet.

Innan nån blåser av...

…ute ska du vara NUUUU!

Det höll precis på att ta slut. Finito. Den här bloggen skulle inte blivit skriven, en halvfärdig blogg om musik och ensamhet hade legat uppe på min skärm och Peffie hade suttit här och undrat hur länge jag och jycken verkligen orkade vara ute..?

Till sist hade hon kanske ringt och jagat mig för att hitta min mobiltelefon slängd i golvet. Vad jobbigt allt hade blivit.

Morgonen började rätt dåligt, trots att jag intalade mig att detta blir en toppendag innan jag slog upp ögonen. Jag insåg rätt snabbt att det inte var någon märkvärdig dag utan ännu en dag där saker som hänt vägrar släppa taget, vägrar låta mig repa mig. En händelse gjorde mig så förbannad att jag inte riktigt visste var jag skulle lägga min ilska. Jag travade runt i lägenheten och plockade tills jag insåg att jag behövde komma ut, ut i solen och gå av mig frustrationen!

Vid övergångsstället var volymen på i-poden alldeles för hög så jag plockade upp den för att sänka. Med den lilla maskinen i handen börjar jag traska över del 2 av gatan, ivrigt knappandes och trixandes. Hur fungerar egentligen de här små sakerna?
Jag hade inte en tanke på att se mig för.

Bilarna närmade sig mig med blixtens hastighet. Efter att, paralyserat, tittat på bilarna som mitt i min passande låt bromsade in så att däcken tjöt, sprang jag över gatan det fortaste jag kunde. Det var vovven som panikartat fick upp den farten. Lyckligtvis.

Tutandet som hördes när jag var över på andra sidan tog sig in i min musik, trots volymen (i-landsproblemet som jag nu helt hade fått lägga åt sidan…). Men jag fortsatte springa... Jag sprang och sprang och sprang. Stannade upp för att hämta andan men kände istället tårarna börja rinna och fortsatte springa. Så nära. DÄR kunde det varit över. Passé. Ingen snygg avslutning i jympabrallor från HM, reklamttröja och tränings-BH. Jag hade håret i tofs och inte en gnutta smink. Toppen. Det sista samtalet hade inte blivit ringt, det sista sms:et inte skickat och mailet jag skulle svara på var bara påbörjat i mitt huvud och i mitt hjärta. Jag var inte klar där, helt enkelt.

Hur hade det blivit sen? Vilka hade kommit på min begravning? Hur hade de känt?

Det är inte bara Uggla som vill höra snacket efteråt - jag hade också velat veta. Till slut vill jag ha svaren. Alla sanningar. Inget gömt och glömt.

Kanske är och var allt bara ett stort missförstånd?

Framförallt vill jag inte varken leva eller dö ensam. Jag förstår att jag inte kan kräva en hand att hålla i eftersom man aldrig vet när det händer… Men hamnar jag i koma… Hjälp! Vilka kommer dit för att hålla mina händer? Och vilka kommer inte att göra det? Tänk om ingen gör det? Är det vem som håller handen som är det viktiga? Vem som har både hjärta och mod, inte bara hjärta?

Samtidigt… Det är inte när jag ligger i koma som jag behöver händer att hålla i. Det var egentligen nu, när jag hade två friska ben och armar men ett trasigt hjärta, som jag hade behövt det. En klapp på axeln, dunk i ryggen eller bara en bio- eller thépartner? Handlar det om hjärta varför den biten inte finns? Handlar det om kilometrar, eller handlar det om mod? Eller om att vi ändå är så odödliga att tid inte har någon betydelse. Det vi lämnat finns ju ändå kvar. Folk försvinner inte bara. Vi tar det när vi vill och när det passar in i våra inrutade liv.

En av de största saker som någonsin hänt mig var när jag insåg att Veronica förlåtit mig, trots att mitt mod inte följde mig i hennes sjukdom. Det var en människa jag älskade så mycket, jag ville inte se, inte veta, inte förstå varken att hon var sjuk eller hur sjuk hon var. Tänk om hon försvunnit? Tänk om det inte varit mer Veronica? Jag förstod inte förens flera år efteråt hur ensam hon måste ha varit. Hur rädd hon måste känt sig. Hon hade vänner med mod. Hon hade vänner som höll henne i handen, fanns där med henne hela tiden. För visst var de det? Jag älskade henne men klarade det inte. Hon skickade mail som fick mig att gråta och bli ännu mer rädd. Om hur hon tappade håret och om hur hon ville se sommaren igen. Det fick hon. Tack gode G att hon fick det. Hon är en av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv. Såklart att hon måste finnas. Vad annorlunda jag hade handlat om detta hänt idag. Jag hade inte lämnat hennes sida. Jag hade inte låtit henne känna sig varken ensam eller rädd. Jag hade tvingat henne att le och skratta och jag hade smält hennes ost i micron, bara för att hon tycker om det. Och man ska ha saker man tycker om nära sig när man mår dåligt. Så kan man låtsas att man mår bra.

I vilket fall som helst. En blå SL-buss och en röd volvo kombi. Det var ödesbilarna som låg i första ledet. Längre bak låg bl.a. en liten gul bil. Bilarna låg så samlade att man hade kunnat tro de stått stilla. Men de stod inte stilla. De körde overkligt nog inte till motorljud utan rörde sig i takt med "So much for my happy ending" (ödesironi, inte sant?) på alldeles för hög volym. Och lyckligtvis stod inte jag stilla jag heller mer än en kort stund. Allt fortsätter röra på sig. Därför får man inte stanna upp för länge, det är en av livets små hemligheter. Som en liten bonus fick jag ytterligare livsfrågor att fundera på och ta ställning till.

När allt det här är över kommer jag vara helt otroligt klok. Kanske kommer jag till och med trycka på knappen vid övergångsstället eller åtminstone titta åt båda håll innan jag går över vägen? Den som lever får se.

Tro det eller ej. Men precis nu började det regna igen!

Simmelemaka, Kuckelikaka....

Jaha… Samvetet vann över lättjan och det blev en promenad runt södermalm, förbi Erikdalslunden, Tanto, Södermälarstrand och Maria. En helt fantastisk väg att promenera, inte bara för att det är så vackert. Alla sorters människor finns också här. Det första jag reagerade på var alla par (otippat..?). Överallt kryllade det av dessa förälskade par. De ser så lyckliga ut? Fanns också massor av ensamma människor… Varför ser människor som går ensamma alltid så olyckliga ut???

Det är så många som bestämt hävdar att de trivs med ensamheten och ändå ser de ut som att de ska bryta ihop när som helst? Eller kan det vara så att vi anstränger oss för att se glada ut FÖR att vi har någon med oss, dvs en fejkad lycka för att vårt sällskap skall trivas? Vem ler vi egentligen för och varför?

En mamma hade sparkat av sig skorna på en liten bit gräsmatta och försökte tappert få sin lilla son att ta sina första steg. Det var månader för tidigt troligen men det var oerhört rörande att se hur hon längtade efter det där lilla ögonblicket! All förväntan, hoppet, pirret…

Jag tror inte hon, i all sin iver, hade förstått, att det är alla de gångerna som hennes barn INTE tar det där stegen som är det mest fantastiska. Tryggheten barnet känner av att hålla din hand, av att du finns där… Och sedan barnets kropp som känner sig för, inte rusar fram i något utan försiktigt, försiktigt känner på marken under fötterna, på balansen och feelingen och sedan bestämmer sig för huruvida den ska ta det där definitiva steget, eller vänta lite?

När jag kom hem hade min stora kärlek, Ja, Peffie alltså, både dammsugit och skurat golven. Det går inte att med ord beskriva den känslan. Den slår till och med de första vacklande stegen hon tog..! Den gesten av genorisitet, välvilja och respekt. Den kärleken. Efter alla fel jag gjort måste jag ha gjort något väldigt bra som fått så fina barn.

På kvällen var vi i Björns Trädgård där vi tittade på skateboardåkarna (Peffies nyvunna intresse) och åt japanskt. Framför allt njöt vi av varandras sällskap.

Jag behövde inte anstränga mig för att se glad ut där vi gick bredvid varandra.

Det är något i att vara två som lockar fram tryggheten, tätt följt av leendet? Man är två, tillsammans, mot världen. Och leendet som sänds ut kommer som vi alla vet tillbaka varpå lyckospiralen alltså är igång. De lyckliga blir ännu lyckligare! Emedan de ensamma blir ännu mer ensamma...

Det lilla barnet på gräsplätten vägrade släppa mammans hand. Det är bara den som är helt övertygad om att han blir uppfångad som törs släppa taget och ge sig ut på vacklande ben.

Det finns faktiskt ingen hejd på hur ont det kan göra annars när man ramlar… Hur rädd man kan bli. Även om det råkar vara gräs på landningsbanan.

Det gäller att snabbt kunna resa på sig, och när tiden är mogen, försöka på nytt.

Jaha. Där försvann bikinikroppen.

Med en vecka kvar till mål öppnades himlen och regnet bara öser ner.

Det var ju idag startskottet skulle gå? Det var idag jag skulle börja banta!

Ok. Jag vet. Det kan ses som lite tight att börja banta så nära inpå semestern och jag är helt medveten om att videokvällen igår inte nödvändigtvis hade behövt ingredienser som kebab, läsk och godis… Men nu blev det så, jag var ändå bakis och IDAG skulle jag sätta fart. Dagen skulle inledas med en hälsosam smoothie och därefter skulle jag gå en promenad på 3 timmar. Rask promenad.

Ja, inte nog med det, jag skulle köra ett pass pilates framför videon också men nu är det också förstört. Om jag ändå inte ska gå promenaden…

Och den där pilatesvideon har jag fortfarande inte köpt, det var liksom en liten träningsbonus (samt att man ju hört hur det är… När man väl börjat träna så kan man inte sluta sen, det blir som en drog?). Och nu är ingenting någon idé. Så jag tog fram den lille Bärbaren (ja, datorn alltså) istället.

Jag gillar egentligen regn. Regn har alltid haft en central plats i mitt liv. Uppväxt brevid en badplats betydde regn bad - då var det folktomt vid stranden och jättevarmt i vattnet. Jag kan fortfarande känna lukten av blöt badstrand om jag sluter ögonen.

Regn må höra till en av våra väderlekar, ändå tar jag droppandet högst personligt. Lite "ah… jasså… det säger du…" dvs kodspråk. Det regnar. Så ligger det till... Det är regnet och jag. Vi förstår varandra. Vi gillar varandra.

Till min forna livskamrat (eller fortfarande make, eller exmake eller han som jag inte vet om jag vill ha eller vad vi nu skall kalla honom) behöver jag bara säga att det regnar så vet han. Ja, riktigt vad han vet, det vet jag inte förstås men det betyder samförstånd. "Det är en sån där dag". Det mesta som hänt oss har gjort det i regn. När det regnar får man också sörja, det är inte lika självklart att fälla tårar i strålande solsken. Inte lika naturligt. Både dödsfall och begravningar skall helst infalla på regniga dagar (fastän just jag vill dö en dag när solen skiner men det är en annan historia).

Det regnade på vår bröllopsdag. Man säger att regn den dagen man gifter sig betyder tur i äktenkapet. Såklart man säger. För det betyder knappast tur för sminket, håret eller klänningen...

Men hur det nu förhåller sig med regnets maskopi, är det ändå så nu att min bikinikropp är hotad. Gotland står bara där och väntar på mig, jag själv å min sida är helt redo. Men jag KAN varken gå ut och springa eller gå i det här vädret? Hade det varit lättare om det var strålande solsken och 32 grader? Nej. Troligtvis inte. Och den här bloggen hade sett helt annorlunda ut. Det hade förmodligen stått att solen förstörde min stundande diet och promenad. Men nu var det faktiskt inte så.

Hör att regnet börjar avta. Det var väl ändå lite typiskt? Precis när jag insett att lite färska frallor från vivo med ost på + lite äggröra skulle vara det ideala för att uthärda en sån här dag… Ja. Vi får väl se. Det finns ju faktiskt inget som säger att det kommer vara sol hela veckan på Gotland heller?

Och är det inte sol behöver jag inte ha bikini.

Och utan bikini ingen bikinikropp.

Så, om jag och min polare regnet nu bara enas i det här så är både promenad och patetisk video-träning rätt onödiga ingridienser...

Ah! Frukost...!

Det har precis börjat ge med sig men idag är jag bakis!

Inte lite småbakfull utan BAKIS!!!
Ångande huvud och darrande fingrar. Hur lyckas jag? Var det verkligen helt nödvändigt?
Ja, kanske.

För igår var en sån magisk kväll som man aldrig vill ska ta slut. Faktum är att jag kanske skrattade mig till sömns? När kopplade jag bort och skrattade mer eller mindre en hel kväll sist? När kände jag att jag kunde GE något och inte vara så rädd för att det skulle komma trasigt tillbaka?

Livet ÄR underbart. Varför inser man inte det oftare? Går det inte att se det när man är ensam? Varför handlar lycka så ofta om två eller flera personer. Nåväl.

Det började med att vi bara skulle ta ett glas vin, träffas och prata lite.
Vi blev fler. Och ju fler, både tjejer och glas med vin, ju roligare heter det ju? Jag måste vara svältfödd på roligheter i mitt liv just nu för här bara exploderade jag i lycka över att få skåla, skojja, prata allvar och höra roliga storys från förr. Eftersom jag bara kände en var det fyra helt nya bekantskaper. Fyra nya tjejer som jag inte visste historien om, som inte visste mer om mig än mitt namn.


Det var som att sitta och öppna presenter, först
fingrade man lite på snörena... Försiktigt för man vill inte förstöra pappret. Sedan börjar man bända, rycka i snörena lite, dra i dem så att man får bort dem (knuten är oftast så hårt knuten så det går inte att få upp den) och kan börja riva upp själva pappret. Men med stor försiktighet så att man inte ska skada innehållet. Det är en så underbar känsla när man börjar misstänka att i det här paketet, ligger det nog något som jag vill ha! Det här blev roliga överraskningar. Speciellt ett av paketen blev jag riktigt glad över. Ett var redan öppnat och det visste jag att jag tyckte om.

Sanningar kastades ut, berättelser ur livets vagga. Det är så sällan man tänker tillbaka? Bara då man skall förklara vem man är, varför man är den och hur man kanske kommer att bli, vilket sker i den nya, oförstörda vänskapen, bara då öppnar man sig på det viset. Sedan stänger man igen sin lilla box. Det blir inget nytt omslagspapper, inga snören - ingen bryr sig om att vara riktigt försiktig framöver heller. Det blir heller aldrig så
vackert som det inslagna paketet. Sanningen är aldrig riktigt vacker...


Boxen stängs så småningom till. Ens nära vet ju vad som finns där inne, men det bleknar med tiden. Hur lätt är det inte då, 10 15 eller till och med 20 år senare, att glömma bort? Bara i de nyare bekantskaperna är ens minne klart, man vet hur det ser ut och man visar den hänsyn och respekt som innehållet kräver och förtjänar.


Det är så enkelt. Till en början tar man inget för givet. Man njuter av det. Sedan är förtrollningen bruten.
Är man ovarsam om innehållet så är också vänskapen bruten. Det är så lätt att inte ens tänka på att det där paketet där borta i hörnan... Det har ett innehåll....


Jag menar inte att en ny vänskap på något sätt är bättre än en gammal. Gammal kärlek rostar aldrig, oavsett om det gäller kärleksförhållande eller vänskapsförhållande. Men det är i själva verket svårare att vårda en beprövad vänskap än en ny bekantskap. Och insatserna man spelar med blir bara högre och högre, ju mer antik relationen är.
Ett 15-årigt förhållande står således inte pall för samma saker som ett purfärskt, många gånger. Och lika många gånger utsätter man människor man haft nära sig i många år för tuffare tester än man skulle våga utsätta en ny vän för. Det handlar inte om att man tror en äldre vän ska ha förståelse eller att man som vän kan leva på sina gamla meriter. Det handlar om att man glömt bort hur innehållet i boxen egentligen såg ut. Skötselråden har för länge sen tappats bort och man har plockat ner asken från pedistalen. Hur värdefullt det än månde vara.


Men det var egentligen inte det jag ville berätta. Det var den gyllene kvällen jag ville föreviga. Alkoholen gör sig påmind idag i form av ett ihärdigt bankande, men igår utgjorde den silverglittret och den romantiska dimman... Den ramade in den förtrollade kvällen och gjorde att vi alla kunde våga vara lite tydligare, lite ärligare och lite djupare än vad vi hade varit om vi vore nyktra.


Jag kom till jobbet i den bakis-obligatoriska gröna tröjan (man är vad man bär eller vad det kan tänktas heta) och med ett litet leende på läpparna. Jag kände mig sedd. Jag hade fått skratta. Jag hade fått gästspela på en pedistal en hel kväll, i ordets positiva bemärkelse. Jag var någon, till och med i mina egna ögon. Det var inga tvivel om att jag fått uppleva något riktigt häftigt, och ändå var det bara en helt vanlig men ändå ytterst ovanlig torsdag...
Ja må jag leva! Och länge leve alkoholen...

Varje år vid den här tiden dyker de upp igen... Det är inte bara de att de väsnas och beter sig som djur, de får mig dessutom att sjunka in i djupa funderingar över livet och de val jag gjort.

Jag förklarade för mina jobbarkompisar att jag troligtvis kommer behöva införskaffa ett luftgevär för att få utlopp för mina aggressioner i år. Det var inget skämt. Det värsta är när de möter varandra, lastbilsflaken... De grymtar och tjoar och skriker och beter sig allmänt udda samtidigt som de spelar låtar som var populära innan de ens var födda. Och jag förstår inte. För jag har aldrig stått där och frustat själv.

När jag tog "studenten" stod jag och rev i en minimal lägenhetsträdgård och klippte ner rosor med en gammal kökssax. Jag visste att dagen i sig var viktig eftersom jag skulle läsa på universitetet på hösten men ingen hade egentligen observerat hur stort detta var och jag kunde inte förmå mig att berätta det för någon heller.

Barnen var fortfarande på dagis den där dagen så jag var ensam hemma. Jag hade ingen svart-vit mössa. Det var inga sånger, ingen fest. Inte ens ett glas vin. På komvux gick alla studenter ut olika, det var ett par i varje klass som läste färdigt varje termin. Jag grät och undrade varför jag grät. Jag vet fortfarande inte, men detta var en av de mest olyckliga stunderna i mitt liv. Jag kände mig så misslyckad trots att jag logiskt sett skulle känt det motsatta. Till och med solen sken?

Den dagen jag SKULLE tagit studenten, om jag hade gått färdigt gymnasiet, stod jag på balkongen och såg svart-vita mössor strömma förbi huset. Jag förfasades över hur "gammal" jag var med två små barn och bostadsrätt emedan de, mina jämnåriga, struntade i lagen om att man inte får dricka på allmän plats, skrattade och basunerade ut att de hade hela livet framför sig.  Det hade de också. Och egentligen hade jag också det, det var bara det att jag redan hade gjort mina val för hur det skulle se ut…

Jag var den sunkiga förortsskolans hopp. Syokonsulenten och min klassföreståndare hade specialmöte med mig i nian. Jag var troligtvis överintelligent (?) och hade ett fantastiskt läshuvud. Jag kunde bli precis vad jag ville (detta enligt dem).
I själva verket handlade nog mina 4.8 i snitt om att jag lurat allesammans och bara gav lärarna det de ville ha:
Ville de ha alla rätt på ett prov fick de det.
Ville de ha en tyst elev som inte gav spontana svar utan mest antecknade fint så fick de det.
Ville de ha en aktiv elev som deltog i diskussioner och kom med egna lösningar och frågeställningar fick de det. Och jag fick bra betyg. Done deal.
Men jag hade ingen aning om vad jag själv ville ha eller vad jag ville bli när jag blev stor. Den enda ring jag suktade efter att ha på fingret var en doktorsring. Jag ville kunna visa hela världen att jag kunde något, var någon. Allt slutade med att jag sökte de linjer som var svårast att komma in på och efter ett halvårs läsning på annan ort (där de roade sig med att åka runt en korvkiosk på kvällarna) hoppade jag av. Det skulle ta fyra år och två barn innan jag tog upp studierna igen. Och någon studentmössa fick jag aldrig. Den enda ringen som hamnade på mitt finger var en vigselring, då var jag 24 år.

Det står varje år i tidningarna att ”nu är det studenttider. Stackars studenter. De går en oviss framtid till mötes”….  Nej. Det är inte synd om dem. Lyckliga skrikande, skränande otyg till ungdomar! Grattis! För ni har ingen aning om vad som väntar er där ute i livet, var glada för det. Det kommer bli fantastiskt i vilket fall som helst, vilken väg ni än väljer att gå. Men ungdomens privilegium är att INTE veta hur den vägen kommer att se ut.

Bär er mössa med stolthet. Men ge fan i att skrika halsen av er när ni åker förbi mitt jobb. Så märkvärdiga är ni inte. Eller också kommer ni få undra om den missunnsamma 32-åringen på trottoaren på allvar faktiskt sköt efter er med luftgevär, eller inte…?

Jag vet! Jag frågar mig också om varför jag har MAT i layouten. Det ser jättekonstigt ut även i mina ögon. Jag var visserligen nästintill svältande när jag valde den (johoorå, det är sant! Det var jag visst det!), men den stora aneldningen var att bakgrunden var röd. Jag råkar gilla rött. Och jag gillar mat, men nu var det inte det som var grejjen. Jag gillar att laga mat också, fast det har inte heller med saken att göra. I vilket fall som helst. Den här bloggen kommer INTE att handla om mat. Möjligtvis kommer den spegla en del BRIST på mat (läs: Atkins/svält/banandieter och kakfrossa) men maten i det högra hörnet har i övrigt INGET med bloggen eller dess avsändare att göra. Den bara trängde sig på, ingick i köpet så att säga. Om nu bara den här pollypåsen kunde ta slut så jag kan få börja mitt nya, hälsosamma, mat-och-godis-bannlysta bloggliv.... Nån som smakat den nya Pollysorten med frukt i? Jättegoda... Inte många kvar nu...

Jag ska jobba imorgon. Annars finns det ingen egentlig anledning till att Bloggpremiären inte firas med skumpa och svenska (det är ju nationaldagen) chokladdoppade jordgubbar. Jag hade kunnat bjuda in mina 15 bästa vänner + ett par välvilliga (läs snygga) grannar och dramatiskt slitit bort ett draperi som hängde för bildskärmen, snittarna kunde min tonåriga dotter flott ha skuttat omkring med på silverbricka och sonen, ja, han kunde ha ansvarat för att gästerna inte fastnade vid porttelefonen alltför länge (förortsmännikor finner ofta de små lådorna i innerstan fullständigt fashionerande)...

Men nu är det som sagt jobb imorgon. Ingen vet och ingen förstår att denna sensationella premiär har ägt rum och ingen kommer förmodligen få veta. Förutom ni, kära läsare, som nu infiltrerats i detta.

Jag begriper mig fortfarande inte på några funktioner, jag har ingen aning om vad jag ska skriva om förutom att jag ska slänga in mina gamla bloggar (ja, de som inte blivit kallade för bloggar förrens nu) och jag har inte riktigt förstått hur jag ska ha tid. Men månadens Cosmopolitan menade att vi alla har ett Kall här i livet (det KAN ha varit i tidningen Solo, Amelia eller Hennes också: hur hinner jag läsa allt???). Detta måste vara mitt. Kall alltså.  Åtminstone är det Juni´s kall. Det händer nämligen mycket under juni. T.ex: 

• En bikinikropp skall trollas fram.
• Jag ska komma på vilka veckor jag ska ha semester och vad de veckorna skall innehålla (en bikinikropp bland annat, se ovan).
• Helst skall jag komma fram till huruvida jag ska genomföra en skilsmässa eller inte och vem som i så fall skall ha vårdnaden om hunden.
• Jag ska inte återfalla i cigaretträsket och:
• Jag ska inse att jag efter nio år visst bör fortsätta jobba med det jag gör. Och varför.

Oj vilken blogg det här kommer bli... Vilken enastående premiär den hade förtjänat... Jag känner spontant att det borde bli ett glas vitt med tjejerna efter jobbet imorgon. Om det inte vore för tvättstugan.
Nej men, allvarligt talat. Är det någon som misstycker om jag korkar upp en flaska rött i all min ensamhet imorgon kväll? Jag har ju för fan missat min egen bloggpremiär!!!